känslan
Världens bästa
Den klassen kändes helt perfekt. Det kanske inte ser så ut, men allt kändes så himla bra just den klassen. Det kändes som att vi hittade känslan just då, just den tävlingen. Även om det inte ser perfekt ut vägarna osv, så kändes det så underbart bra när vi styrde upp mot hindren. Och jag inte hade haft honom så jättelänge och jag red på pelham. Denna klass var Lag-klassen och det var runt 95 ungefär. Tyckte det var så jäkla högt och jag var näst sist ut i klassen.
Man är 4 st i ett lag 3 måste klara grunden för att laget ska komma till omhoppningen. 2 hade klarat i mitt lag, jag var sist ut i mitt lag och jag måste klara det för att vi ska ha en chans. Jag var så jäkla fokuserad, brydde img inte om något annat än mig och Fabian, det fanns ingen annan där förutom vi kändes det som. Det var ett lag som hade klarat sig och om jag inte gick nolla vann dom utan någon omhoppning. Det tog 1000 år innan jag fick starta han höll på att prata i högtalaren. Tillslut fick jag startsignal.
Jag styrde upp mot första hindret kändes helt perfekt. Fokus hela banan, sen styrde jag upp mot det sista hindret som var "sibylla hindret" som var ett räcke i färg rött/blått/vitt. Då kom jag på, "Juste, det här är lagklassen" jag styrde upp mot sista hindret han hoppade av man höll nästan andan. När han tillslut satte alla fyra ben i marken och jag hörde inget smäll efter en bom som föllit. Jag vart så jäkla lycklig, jag klappade om honom jättemycket. Och jag hörde hur mina lagkompisar skrek BRA EMELIE jag var så glad, känslan var helt obeskrivlig. Jag började nästan gråta, vi klarade det.
Vi var sedan i omhoppning, Fabian var trött och vi red 2 eller 3 hinder (?!) brukar inte hända att vi får så många nedslag. Men han var hur fin somhelst endå och jag var bara så glad. Det bästa med det hela, vi VANN.
Även om det inte alls är högt med 95 cm, så var det endå en sån underbar känsla. Bara ett litet fjutthinder för vissa, men det bryr jag mig inte om. Det är tävlingen jag aldrig kommer glömma.♥♥♥♥♥
Den klassen kändes helt perfekt. Det kanske inte ser så ut, men allt kändes så himla bra just den klassen. Det kändes som att vi hittade känslan just då, just den tävlingen. Även om det inte ser perfekt ut vägarna osv, så kändes det så underbart bra när vi styrde upp mot hindren. Och jag inte hade haft honom så jättelänge och jag red på pelham. Denna klass var Lag-klassen och det var runt 95 ungefär. Tyckte det var så jäkla högt och jag var näst sist ut i klassen.
Man är 4 st i ett lag 3 måste klara grunden för att laget ska komma till omhoppningen. 2 hade klarat i mitt lag, jag var sist ut i mitt lag och jag måste klara det för att vi ska ha en chans. Jag var så jäkla fokuserad, brydde img inte om något annat än mig och Fabian, det fanns ingen annan där förutom vi kändes det som. Det var ett lag som hade klarat sig och om jag inte gick nolla vann dom utan någon omhoppning. Det tog 1000 år innan jag fick starta han höll på att prata i högtalaren. Tillslut fick jag startsignal.
Jag styrde upp mot första hindret kändes helt perfekt. Fokus hela banan, sen styrde jag upp mot det sista hindret som var "sibylla hindret" som var ett räcke i färg rött/blått/vitt. Då kom jag på, "Juste, det här är lagklassen" jag styrde upp mot sista hindret han hoppade av man höll nästan andan. När han tillslut satte alla fyra ben i marken och jag hörde inget smäll efter en bom som föllit. Jag vart så jäkla lycklig, jag klappade om honom jättemycket. Och jag hörde hur mina lagkompisar skrek BRA EMELIE jag var så glad, känslan var helt obeskrivlig. Jag började nästan gråta, vi klarade det.
Vi var sedan i omhoppning, Fabian var trött och vi red 2 eller 3 hinder (?!) brukar inte hända att vi får så många nedslag. Men han var hur fin somhelst endå och jag var bara så glad. Det bästa med det hela, vi VANN.
Även om det inte alls är högt med 95 cm, så var det endå en sån underbar känsla. Bara ett litet fjutthinder för vissa, men det bryr jag mig inte om. Det är tävlingen jag aldrig kommer glömma.♥♥♥♥♥
Kommentarer
Trackback
